Bråka på skoj?
Jag fortsatte fundera på det...
Många barn (inte minst mitt egen virvelvind) har ett stort behov av att göra av med en massa bubblande energi.
En del hävdar att de barnen behöver få brottas, "skojbråka", leka krigslekar etc. Jag gillar inte alls tanken på detta med att fajtas och "slåss" - oavsett om det är på skoj eller ej. För hur ska ett förskolebarn kunna hålla reda på när man får "bråka" eller inte?? Ena dagen är det ok att knuffas (för då är det "på skoj"), men andra dagen få hen stränga tillsägelser av oss vuxna för att "Så gör man inte!".
Om man lär sig att ALDRIG slå på andra, så inbillar jag mig att risken är mindre att man tar till våld när man sen blir jättearg eller i andra situationer i livet (?). Med allt våld och andra hemskheter som finns omkring oss, så känns det viktigt att vi är tydliga vuxna som visar barnen vad som är ok och inte ok. Jag markerar alltid slag, sparkar, knuffar med ett tydligt NEJ.
Jag tror faktiskt att man kan göra av med energin på bättre sätt än att "skojbråka". Sport, hinderbanor, upptäcksfärd i skogen, massa olika lekar, skotta snö etc etc. Bara fantasin sätter gränser!
Sen VET jag ju att barn i alla tider har fajtats och jag vet att "brottning" och andra fysiska, "stökiga lekar" är ofta förekommande aktiviteter på våra förskolor. Även om det för mig känns mest naturligt med nolltolerans mot att "banka på varandra", så förstår jag att behovet verkar finnas (?) och då tror jag bästa kompromissen är ORGANISERADE fysiska lekar. En hinderbana a la Gladiatorerna (med motståndare som ska försöka stoppa den tävlande?), en tjockmatta där det är tillåtet att brottas (en mot en, med tydliga regler och en domare), rövkrok etc ;). Men då är det nolltolerans mot ALLT annat "skojbråk" som gäller!
Detta är nåt som engagerar mig, märkte jag när vi började diskutera.
Det skulle vara intressant att veta mer om hur det är med dessa bråkiga lekar hemma hos ER och på förskolorna. Leker barnen mycket "stökiga lekar" är de dumma mot varandra (dvs knuffas, slår, sparkar etc på varandra)? Hur hanterar ni som vuxna det?
På förskolan där Pontus gick så började fröknarna ha brottning. Alla barn visste vad som gällde, det var bara på mattan man fick brottas & då fanns det regler. Det var enbart brottning för att se vem som var starkast för dagen (ja, för dagen! För varje gång så vann någon annan!). När de berättade det för mig så tänkte jag att det kan väl aldrig fungera, men det gjorde det där. Det blev mycket bättre efter de infört brottningen för då blev det en sport.
Organiserat ska det vara & gör man t.ex. brottning så ska det finnas domare!
Här hemma brottas det en del, tyvärr med tråkig avslutning ibland. Även om vi sagt att det inte varit tillåtet.. Killarna är ju i princip lika stora & lika starka... & att bli slagen av lillebror är ingen höjdare ibland. Men alla har vi ju olika kvaliteter brukar vårt mantra vara här hemma ;)
Har ju inga barn men väl fyra brorsbarn :-) Kan bara säga att jag absolut håller med om att det här att göra det till en sport måste vara bästa lösningen!
Tror du är inne på rätt linje, hemma är ju lillebror allt för liten än för att kunna ge igen när storasyster slår honom, vilket hon gör dagligen men ännu så länge kanske lösa slag. Icke desto mindre gäller det att säga ifrån hela tiden så hon inte tror att det är OK, fast man egentligen bara vill att lillebror ska sopa tillbaks och sätta henne på plats :) Syskonbråk är nog nåt nästan alla får uppleva och acceptera tyvärr!
Håller med dig i allt du skriver. Jag tycker ALDRIG att våld är okej. Vare sig de är tre år eller 15 eller 40. Och det ska man lära dem. Men det är oerhört svårt. Tyvärr verkar pojkar (ja i alla fall mest) ha ett behov av att brottas och slåss, men frågan är varit från det kommer, men det är en annan sak. Man bör i alla fall stoppa dem innan de är 18 och är ute på stan om kvällarna... Men lätt är det inte!
Du hade många bra tips där om hinderbana, brottning etc.. För energin måste uppenbarligen ut på något sätt.
