Gott & blandat

Vi flyttade när jag skulle börja trean. Jag var knubbig och hade lååång fläta, stora framtänder och en stoor glugg mellan desamma. Ett tacksamt mobbingoffer tyckte grabbarna och utsåg mig direkt till hackkyckling. Men tji fick de... Jag tog aldrig åt mig riktigt av elakheterna och bet ifrån rejält. Jag slogs handgripligen med flera av killarna innan de fattade att det kanske inte var så smart att ge sig på mig. Två minnen har ändå bitit sig fast när det gäller elaketerna:

Jag blev ganska direkt hemligt kär i nån av grabbarna (kommer inte ens ihåg vem av dem det var). Precis när jag skulle gå av skolbussen så fick jag en lapp i handen. jag blev uppriktigt glad och trodde att det hade nåt med denna kille att göra. Ganska otroligt att jag hade sånt självförtroende trots att de faktiskt inte var speciellt snälla mot mig. Jag kan än idag känna hur fötterna slogs undan när jag vecklade upp lappen o läste hur de skrivit/ritat en rebus. "Svaret" var ett taskigt smeknamn som de ofta använde på mig och som syftade på mina "bävertänder". Usch, vad ledsen jag var. Men jag slängde lappen och nämnde den aldrig för någon. Förrän nu.

En extra jobbig dag, när vi precis hade kommit in i klassrummet efter rast, så fick jag nog. En kille som ofta höll på att hacka på mig (och som jag för den delen slogs med också då och då) fortsatte med fula tillmäten även i klassrummet. Jag hade satt mig ner i bänken men fick värdlens utbrott. Bägaren rann över helt enkelt och jag slängde stolen bakom mig och SKREK - jag kan känna i halsen hur det kändes, ni vet när man skriker sådär riktigt riktigt högt? - att "Nu räcker det, nu får du ge dig. Nu har du varit tillräckligt elak!". Typ... Hela klassen, inkusive vår klasslärare blev helt tysta. Kommer inte ihåg nånting från lektionen som följde, men efteråt så bad läraren mig att stanna kvar i klassrummet. Jag blev utfrågad om vad som pågick "för du vet att mobbing är allvarliga saker". Grejen var den att jag såg ju inte mig själv som mobbad. Så jag mumlade nåt om att "Det är inte så farligt" och så blev det inte så mycket mer av det.

Jag kan inte komma ihåg hur länge de höll på med sina elakheter. Men jag antar att det var en period tills de insåg att jag faktikst var såpass stark och inte tog åt mig. Då var det inte lika kul längre och sen dess har jag aldrig känt mig speciellt utsatt eller utanför. Jag är så otroligt tacksam att mamma och pappa gett mig stoltheten och styrkan att vara så trygg i mig själv att jag aldrig tog åt mig och accepterade mig själv som ett offer. För när jag ser på det så här efteråt så var de faktiskt rätt elaka o idag skulle jag helt klart kalla det för mobbing! O liiite spå har det nog satt ändå, eftersom jag kan än idag känna att jag blir ledsen om nån nämner att jag har stora framtänder...