Gott & blandat

Tja...
Jag har inga så där MÅSTE göra.
Men några skulle VILJA göra:
Se kinesiska muren - vore riktigt coolt!
Lära mig dansa rock´n roll - har ju i alla fall gått buggkurs, en liten bit på väg...
Få möjlighet att jobba med välgörenhet - på ett eller annat sätt. Kanske när jag blir pensionär.
Läsa mer specialpedagogik - min dröm har ju varit att bli specialpedagog. Vi får väl se...

Kanske får fylla på listan efter hand.
Detta var det jag kom på just nu :).

Har ju inte så många minnen från 1981, men enligt Wikipedia så hände bl.a följande:

Ronald Reagan installeras som USAs president.
Dallas börjar sändas i Sverige.
Norge får Nordens första kvinnliga stadsminister (Gro Harlem Brundtland).
Kvinnor deltar för första gången officiellt i Vasaloppet (herregud, hur gammal är jag egentligen!?).
Första rymdfärjan sänds upp i rymden (Columbia).
Tre ungdomar trampas ihjäl i samband med en Gyllene tider-konsert.
Sveriges riksdag erkänner teckenspråk som dövas första språk i Sverige.
MTV börjar sända över kabelTVnätet i USA - musik 24 timmar om dygnet.
Ronja Rövardotter ges ut.
Svenska regeringen föreslår att makar ska få välja vilket av bådas efternamn de vill ha.
Den svenska friidrottaren Linda Haglund stängs av i 18 månader på grund av dopning.
Sverige höjer brevportot till 1:65 SEK.

Några till som föddes 1981:
Susanna och Jenny Kallur
Ebba von Sydow
Justin Timberlake
Paris Hilton
Anja Pärsson
Daniel Da Silva
Zlatan Ibrahimović
Salem Al Fakir
Anna Lindberg
Britney Spears

Nu när jag är föräldraledig så har jag faktiskt ingen "handväska", använder mest skötväskan.
Tråkigt men sant..
O i den finns (eller fanns i alla fall innan Lillasyster började dra ut innehållet):

Blöjor
Extrakläder
Grötpulver
Extranapp
Sked
Trosskydd
våtservetter

Bra-att-ha-saker, men inget extraordinärt direkt...

Tyvärr så säger jag alldeles för ofta:
"Nej, nej, NEJ"
"Nu får du faktiskt sluta"
" Jag orkar inte med nåt mer bråk"
Typ...

Jag försöker att säga mååånga ggr om dagen:
"Tack snälla"
"Jag älskar dig"
"Du är så go så jag skulle vilja äta upp dig"
"Det var bra gjort"
"Du är så snäll"
För att väga upp allt tjat liksom.

Vad är det, typ 90 % av det man säger till barnen ska helst vara positiv respons(?).
Undrar hur många som lever upp till det?!

Killen som gav mig första kyssen var samma kille som jag slogs med titt som tätt under en tidigare period. Ni vet han som jag blev så himla arg på i klassrummet. Så nån slags hatkärlek hade vi kanske till varandra ändå;).

Kan jag ha gått i... femman kanske (?). Vi var på "party" (det var väldigt viktigt att det inte var nåt vanligt kalas minsann!) hos en klasskompis. En klasskompis som förövrigt kom att bli en av mina allra närmaste vännerlite senare under skoltiden.

Vi lekte "sju sköna minuter".
Det skulle va helt mörkt.
Vill nån pussas, så får man ju faktikst inte säga nej (vilken hemsk lek!).
Jag var ganska oerfaren om man säger så.
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det slutade med att jag och en kille gick undan i ett annat rum. Tillsammans med två andra som skulle lära oss att kyssas!
Hahaha!  

Vi flyttade när jag skulle börja trean. Jag var knubbig och hade lååång fläta, stora framtänder och en stoor glugg mellan desamma. Ett tacksamt mobbingoffer tyckte grabbarna och utsåg mig direkt till hackkyckling. Men tji fick de... Jag tog aldrig åt mig riktigt av elakheterna och bet ifrån rejält. Jag slogs handgripligen med flera av killarna innan de fattade att det kanske inte var så smart att ge sig på mig. Två minnen har ändå bitit sig fast när det gäller elaketerna:

Jag blev ganska direkt hemligt kär i nån av grabbarna (kommer inte ens ihåg vem av dem det var). Precis när jag skulle gå av skolbussen så fick jag en lapp i handen. jag blev uppriktigt glad och trodde att det hade nåt med denna kille att göra. Ganska otroligt att jag hade sånt självförtroende trots att de faktiskt inte var speciellt snälla mot mig. Jag kan än idag känna hur fötterna slogs undan när jag vecklade upp lappen o läste hur de skrivit/ritat en rebus. "Svaret" var ett taskigt smeknamn som de ofta använde på mig och som syftade på mina "bävertänder". Usch, vad ledsen jag var. Men jag slängde lappen och nämnde den aldrig för någon. Förrän nu.

En extra jobbig dag, när vi precis hade kommit in i klassrummet efter rast, så fick jag nog. En kille som ofta höll på att hacka på mig (och som jag för den delen slogs med också då och då) fortsatte med fula tillmäten även i klassrummet. Jag hade satt mig ner i bänken men fick värdlens utbrott. Bägaren rann över helt enkelt och jag slängde stolen bakom mig och SKREK - jag kan känna i halsen hur det kändes, ni vet när man skriker sådär riktigt riktigt högt? - att "Nu räcker det, nu får du ge dig. Nu har du varit tillräckligt elak!". Typ... Hela klassen, inkusive vår klasslärare blev helt tysta. Kommer inte ihåg nånting från lektionen som följde, men efteråt så bad läraren mig att stanna kvar i klassrummet. Jag blev utfrågad om vad som pågick "för du vet att mobbing är allvarliga saker". Grejen var den att jag såg ju inte mig själv som mobbad. Så jag mumlade nåt om att "Det är inte så farligt" och så blev det inte så mycket mer av det.

Jag kan inte komma ihåg hur länge de höll på med sina elakheter. Men jag antar att det var en period tills de insåg att jag faktikst var såpass stark och inte tog åt mig. Då var det inte lika kul längre och sen dess har jag aldrig känt mig speciellt utsatt eller utanför. Jag är så otroligt tacksam att mamma och pappa gett mig stoltheten och styrkan att vara så trygg i mig själv att jag aldrig tog åt mig och accepterade mig själv som ett offer. För när jag ser på det så här efteråt så var de faktiskt rätt elaka o idag skulle jag helt klart kalla det för mobbing! O liiite spå har det nog satt ändå, eftersom jag kan än idag känna att jag blir ledsen om nån nämner att jag har stora framtänder...

Jaha, så sparade jag det ämnet till näst sist.
Har funderat och funderat hela veckan.
Varför ska det vara så svårt att vara nöjd och stolt över sig själv?!
O dessutom uttala det och stå för det - huuua....
Svenska jantelagen är alldeles för styrande!

Men idag föll det sig ganska naturligt ändå.
Är så stolt över storebror som åkte och åkte och åkte i backen idag.
Han bromsar och svänger, bara han kom på hur ma gör så lossnade det som bara den idag.
Viktigast av allt - han tyckte det var sååå KUL och ville aldrig sluta!!
Gillar ju egentligen inte alls att barnen ska "bedömas" efter att de PRESTERAR saker. Men nånstans är jag så inpräntad med allt detta att jag i alla fall blir stolt som en tupp när Storebror lär sigoch klarar av nåt nytt!

Måste nog fortsätta fundera ut mer saker som jag kan vara stolt över.
För nöjd och stolt ska man vara.
Kan ni vara stolta över er själva?!

...kommer jag hjälpa Storebror med läxor (!).
...kommer jag förmodligen ha ångest för att min lilla "bäbis" snart ska börja skolan!
...kommer vi ha svårt att hänga med Storebror i slalombacken.
...hoppas jag att vi varit på vår första familjeresa utomlands.
...hoppas jag att alla stora förändringar på huset är färdiga. Man blir aldrig färdig, jag vet. Men det vore skönt om man bara kunde ägna sig åt roliga småförändringar om några år :)
...hoppas jag att jag haft möjlighet att plugga lite inom specialpedagogik.

Om 5 år hoppas och tror jag att livet kommer vara ganska likt hur det är idag. Och att jag kommer vara rätt tillfreds med det! :) 

Jag äter alltid frukost.
Men jag skulle vilja äta bättre och mer varierat till frukost.
Oftast blir det fil och flingor, med russin och solroskärnor.
Ibland bara te och macka (det är ju godast, men mättar inte så länge).
Nån gång i veckan gör jag gröt (havregryn, mannagryn eller grahamsgryn).
Vad äter ni? Förslag på snabbfixade frukostar tas tacksamt emot!

Tidigare läste jag en massa inredningsbloggar. Jag har dem kvar som favoriter, men har tagit paus från dem. Har ju ändå inte tid att förverkliga alla idéer jag får ;).
Så nu läser jag dagligen några bloggar som är skrivna av folk jag känner:
Christina
Jenny
Linnea
Syrran (har som sagt var en låst blogg, vill man läsa får man höra av sig till henne för lösenord)

Och Lady Dahmer såklart.
Och Frukostera, med en roliga frukosttips VARJE dag.

Listan ar blivit kortare och kortare. Gör inte så mycket eftersom bloggsurfandet tar tid. Men om ni har tips på BRA bloggar så tas det gärna emot :).

Diskar, dammsuger (jo, dessa perioder när Dizzy fäller som f..., så gör jag faktiskt det!), bäddar, tvättar (nästan varje dag i alla fall). Tråkigt men sant...
Borstar tänderna. Hoppas jag alla gör ;).
Läser och sjunger med/för Storebror. Och snart även för Lillasyster.
Kollar bloggar och Facebook. Nä, jag är inte ALLS beroende;).
Löser SUDOKO. En kopp te och dagens i VF ger bra hjärngympa.

Syrran (hon har en låst blogg) och Linnea har hängt på och bloggat om en del av mina bloggämnen under veckan som gick.
Linnea valde fritt från ämnena och tog dem lite huller om buller.
Ett bra sätt tyckte jag, så här kommer 7 nya ämnen inför kommande vecka. Utan inbördes ordning denna gång.

Favoritbloggar
Ett minne från skoltiden
Om fem år
Något rött
Frukost
Detta gör jag varje dag
Jag är stolt

Måste säga... vårt husköp.
Vi hade "bara" varit tillsammans i ett år (!) och jag gick i skolan, när vi fick möjligheten att köpa vårt lilla hus.
Det är verkligen litet med sina 79 kvadrat, plus källare.
Långt ifrån ett drömhus, men det var i bra skick och till ett bra pris.
Mitt villkor för att vi skulle köpa det var att vi inte skulle känna oss "tvingade" att bo kvar är hela livet.
Så efter ganska mycket vånda från mig så bestämde vi oss ändå för att köpa huset.
Vi målade lite väggar och satte in kamin källaren och pelletsbrännare.
Vi bodde in oss och tyckte mer och mer om huset.
Insåg att vi har ett himla fint läge på tomten.
Här vill vi bo!
Efter att ha funderat i närmare 10 år så hittade vi äntligen en lösning som gjort att vi fått ett större kök. 
Visst finns det mycket man kan önska (större badrum, liiite större rum till barnen och alla deras prylar, bättre utrymme för kontor...). Men med de förutsättningarna vi har så känns det så himla bra! 
Jag har hittat hem och börjar faktiskt tro att jag kommer bo kvar här resten av livet!

Testfotade med nya mobilen. Storebror i snön i strålande solsken.
Ja, det var jättefint! Vore ju bra om jag visste hur man får in bilderna i datorn sen också...
:(

Det finns en hel del starka människor runtomkring mig. Personer som motiverar och inspirerar.
Här är några av dem:

Moster och hennes man
De har drivit ett företag på heltid och jobbat tillsammans 13 timmar om 364 dagar om året.
Efter jobbiga småbarnsår med äldsta tog det närmare fyra år innan de ville ha en liten till. Då blev det TVÅ(!).
De har ingen mormor och morfar i livet. Farmor och farfar bor låångt bort.
De är lediga mycket tillsammans med barnen i perioder.
De gör saker på sitt vis och står för det.
De har aldrig någon avlastning.
De jobbar mycket i perioder.
De har alltid barnen med.
De klagar ALDRIG.

Syrran o hennes man
Mina största inspiratörer när det gäller träning.
Trots att P aldrig tränat tidigare, så har båda genomfört klassikern.
Kan han så kan jag (vill inte göra klassikern, men gärna träna bra;)!

Madde
Första gången vi träffades gick jag och Dizzy hundkurs för henne.
En stor människa i en liten kropp.
En person med så mycket power, glädje och kärlek.
Hon kunde vara min mamma, men vi matchar ändå varandra på nåt vis.
Efter den där första gången får X antal år sen har det blivit många härliga stunder tillsammans.
När jag lämnar våra träffar är jag alltid fullproppad av idéer.
Ibland är det hundidéer, ibland är det affärsidéer, ibland välgörenhet och väldigt ofta pyssel och heminredningsidéer.
Vissa människor stjäl ens energi, andra ger hur mycket som helst.
Madde är en av mina största energigivare!

Lady Dahmer
Kan ju inte låta bli att nämna henne i dessa sammanhang! Hon är ganska extrem i sitt tyckande och sitt skrivande. Men väldigt ofta slår hon huvudet på spiken. Hon inspirerar och får mig att tänka efter, främst i frågor kring föräldraskap och genus.
http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/

Jag inbillar mig att jag har rätt bra vanor. Jag sover, äter o motionerar "lagom".

Men.. När jag tänker efter så har jag ett ganska osunt förhållande till mat och SPECIELLT till sötsaker och annat nyttigheter. Jag äter ofta mackor och annat krafs mest hela kvällarna. När jag äter godis så äter jag tills det är slut. Alltid.

Efter nyår har jag inte ätit varken mjukt bröd eller sötsaker alls. Dels för att jag inte kan "äta lagom" och dels för att magen ska må bättre. Vet inte riktigt vilken gång i ordningen jag påbörjar denna "avgiftning". O varje gång mår magen så mycket bättre. Men liiite godis måste man ju kunna äta. Men det är ju just det jag inte kan. Så vi får väl se hur det går den här gången

Som sagt, mycket som var nytt under året som gick.
Ett liv som tvåbarsmamma var definitivt något nytt för mig.
Första tre månaderna var absolut en prövning.
Lillasyster var inte alls nöjd med livet (eller snarare sin mage).
Sambon jobbade dubbelt för att får vårt "nya" hus färdigt.
Till midsommar fick vi äntligen flytta HEM.
Frammåt hösten försvann magontet hos Lillasyster och nu mer NJUTER vi av livet tillsammans.
Jag skaffade mig även ett "extraknäck" som försäljare via hemförsäljning under året.
Jag inser att det inte är nåt som jag kommer bli rik på. Men det är kul och får mig att må bra! :)
Efter barnafödandet kom jag också igång med träningen igen, men... Vet egentligen inte varför jag fick en så lååång svacka. Men tack vare mitt nya Wii och Wii fit så hittade jag glädjen igen precis innan 2011 tog slut.
Jag hoppas att allt detta positiva håller i sig under 2012!
<3