Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Under tiden jag höll på med "operation övertalning" för att få skaffa hund, så drömde jag om en lättlärd, superlydig golden som jag kunde ta med mig överallt.
Detta är Pernillas underbara Hampus. Har bara träffat honom en gång, men blev störtförälskad vid första ögonkastet! Precis en sån hund som jag ville ha! Skällde inte när jag knackade på, kom lugnt fram efter en stund och var bara snäll och lydig trots sin ringa ålder då...
Nu ville ödet annorlunda och efter en del turer så åkte mamma och jag hela vägen till Stockholm för att hämta labradoren Dizzy. De kunde inte valt ett mer passande namn till henne ("snurrig")! Hon skulle gått som ledarhund men var för vild för det. Och hade för mycket egen vilja. Ja, det ska gudarna vet att jag snart blev varse! Jag har slitit så otroligt många timmar med lydnadsträning och även annat för att aktivera henne.
Många kommenterar att hon är så lydig. Visst, hon kan gå lös bredvid mig och lyssnar för det mesta på ett "nej". Men vägen dit har varit lååång och jag har fällt många tårar över denna envisa j-la hund...
Min "hundcoach" och vän Madde säger ofta att Dizzy hade tur som kom till mig, som har orkat att vara så envis och inte gett upp. Har varit nära att just ge upp många ggr under åren som gått. Men men, Madde har nog rätt. Hos någon utan regler och ramar, så hade Dizzy förmodligen flippat ur och tagit över helt. Gjort som hon själv velat och bestämt över det mesta... Det tror hon ju att hon kan ibland här hemma också, men jag brukar ganska snabbt kunna ta ner henne på jorden. Hon har ju gjort stora framsteg. Och med tanke på hennes mentalitet (hon är mentaltestad!) och att vi inte vet hur hon röjde runt de första 8 månaderna av sitt liv (då hon bodde hos "fosterfamilj") så är hon väl ändå rätt ok.
Förmodligen blir det ingen "nästa hund" just pga av att hon krävt så mycket. Hade kanske varit lättare att övertyga sambon om en nästa om jag fått en sån "lätt" hund som Hampus. Men då kanske jag inte lärt mig så mycket om hundar heller. Hon har inte varit någon lätt förstahund, verkligen inte. Men som Ceasar Milan (stavning?) har sagt så tror jag kanske att man ofta får den hund som man "förtjänar".
Kanske var det ändå nån mening med att hon hamnade just hos mig. Kanske var hon ämnad för mig och jag för henne?
Detta är Pernillas underbara Hampus. Har bara träffat honom en gång, men blev störtförälskad vid första ögonkastet! Precis en sån hund som jag ville ha! Skällde inte när jag knackade på, kom lugnt fram efter en stund och var bara snäll och lydig trots sin ringa ålder då...
Nu ville ödet annorlunda och efter en del turer så åkte mamma och jag hela vägen till Stockholm för att hämta labradoren Dizzy. De kunde inte valt ett mer passande namn till henne ("snurrig")! Hon skulle gått som ledarhund men var för vild för det. Och hade för mycket egen vilja. Ja, det ska gudarna vet att jag snart blev varse! Jag har slitit så otroligt många timmar med lydnadsträning och även annat för att aktivera henne.
Många kommenterar att hon är så lydig. Visst, hon kan gå lös bredvid mig och lyssnar för det mesta på ett "nej". Men vägen dit har varit lååång och jag har fällt många tårar över denna envisa j-la hund...
Min "hundcoach" och vän Madde säger ofta att Dizzy hade tur som kom till mig, som har orkat att vara så envis och inte gett upp. Har varit nära att just ge upp många ggr under åren som gått. Men men, Madde har nog rätt. Hos någon utan regler och ramar, så hade Dizzy förmodligen flippat ur och tagit över helt. Gjort som hon själv velat och bestämt över det mesta... Det tror hon ju att hon kan ibland här hemma också, men jag brukar ganska snabbt kunna ta ner henne på jorden. Hon har ju gjort stora framsteg. Och med tanke på hennes mentalitet (hon är mentaltestad!) och att vi inte vet hur hon röjde runt de första 8 månaderna av sitt liv (då hon bodde hos "fosterfamilj") så är hon väl ändå rätt ok.
Förmodligen blir det ingen "nästa hund" just pga av att hon krävt så mycket. Hade kanske varit lättare att övertyga sambon om en nästa om jag fått en sån "lätt" hund som Hampus. Men då kanske jag inte lärt mig så mycket om hundar heller. Hon har inte varit någon lätt förstahund, verkligen inte. Men som Ceasar Milan (stavning?) har sagt så tror jag kanske att man ofta får den hund som man "förtjänar".
Kanske var det ändå nån mening med att hon hamnade just hos mig. Kanske var hon ämnad för mig och jag för henne?
Kommentarer
Postat av: Maria
Hmmm...jag skulle ju oxå ha en golden... Men Johan ville inte ha en soffpotatis utan en hund som han kunde jobba med. Hmmm...så valde "vi" (Johan) en flatcoated av alla hundraser. Är inte det smart då??? Vi har allt en Dizzy oxå. ;)
Postat av: Pernilla
Vilka snyggingar som var med här då!! :) Ja sen vi hämtade Hampus i slutet av juli så länge har han skällt 6 gånger! Så snällare hund kunde vi aldrig fått men han kan vara lite vrång ibland:)
Trackback
